Som ni säkert vet, så vet ni att jag hatar min kropp. Jag är så trött på att vara så här tjock. Varför ska världen vara så oträttvis för? Fast det är väll så, ingen är väll nöjd med sig själv. Alltid hittar man något fel. Men alltid när jag försöker tänka lite posetivt, på vad jag har som ingen annan så kommer bara dom dåliga tankarna tillbaka. Jag vet att jag fokuserar alldeles för mycket på det jag är missnöjd med mig själv, t.ex att jag ät tjock. Ibland när jag jämför mig med dom som är större än mig så känner jag: Jag kanske inte är så tjock ändå? Men det slutar tamme fan alltid med att att jag är tillbaka till ruta 1, att jag tycker att jag är fet. 

Min vikt har fått mig att må så himla dåligt många gånger, jag har bara legat i sängen och grinat och skrikit hur mycket jag hatar den! Den har fått mig och känna mig så himla ful. Ibland känner jag att jag skulle kunna se ut hur fan som helst bara jag var smal. Det är det enda jag vill! Varför ska det vara så jävla svårt och bli av med några kilon och sedan forsätta vara så?

Jag har egentligen inga svårigheter med och banta, det har jag gjort flera gånger och lyckats, för att jag är så otroligt envis. Men när jag väl står där och är skapligt nöjd så faller jag alltid tillbaka. Det är det jag inte vill vara med om en enda gång till jag vill leva ett sunt liv med en vikt som jag trivs med, för det gör jag inte nu. Men det är inte lätt!!

Det jag måste göra är att inse att alla inte kan se lika ut, jag måste vara nöjd med mig själv som jag är och inte bara hitta alla fel. Jag måste börja fokusera och tänka på mina posetiva sidor. Min självkänsla är alldeles för dålig! Det låter lätt, men det kan vara det svåraste som finns, för jag vill inte inse sanningen.

Min smalaste och kanske lycligaste period i livet sommaren -08 (förutom när jag var ett litet barn)

jag får liksom ingen ordning- lars winnerbäck