Som ni säkert förstår så älskar jag hästar och har gjort i många år, Jag är inte den tjejen som tränar och tävlar och har en dyr hopphäst, och utrusting för tusentals kronor. nej jag gillar att rida rätt ut i skogen, galloppera genom snön på vintern och över åkrar på sommaren. Jag är inte alls den som tycker om att hoppa om jag ser ett hinder, snarare tvärs om, Är jag inte i skogen och rider så är jag på banan/ridhuset och tränar dressyr. Men det viktigaste av allt är att hästarna ger en så mycket tillbaka. Det finns en sån otrolig kärlek som inte går att beskriva.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om mitt liv tillsammans med hästarna för er.

Vi börjar från början. Jag var 7 år när jag började rida. Det var mamma som frågade mig om jag ville börja på ridskolan, och det ville jag. Jag var liten och rädd och ville gjärna rida på dom snällaste hästarna Macoy eller Mr-Ed. Jag red i några år och började bli rädd nör jag inte fick rida någon snäll häst. Jag fick en klump i magen varje gång vi åkte mot ridskolan. Ibland kunde jag vara så nervös att jag satt och skakade. Men fick jag väl rida en snäll häst så kunnde jaga vara lugn. Men dom gångerna jag fick rida en stor och "svår" häst och klarade av det vart jag riktigt stolt. När jag fortfarande var väldigt liten så började jag tjata om en egen höst. Det var det enda jag önskade eftersom jag ville känna mig trygg och slippa rida på dom stora och fariga hästarna. Min dröm vart snabbt förverkligad, och jag behövde egentligen inte tjata länge innan jag fick en häst.

Det var sommaren -00 (eller -01, minns inte just nu) och vi började leta efter en häst åt mig och Tilda, Vi var ute efter en C eller D ponny åt oss. Vi provred inte många hästar alls, utan den andra hästen vi provred bestämmde vi oss för att köpa. Det var en C ponny, Det var Pajaz, (tänk vad mångaår sen det var!)
men vi behövde såklart en sällskapshäst, först funderade vi på att köpa någon liten shettlandsponny eller någonting, men så kom erbjudandet från ridskolan om vi inte ville köpa Laban. Han var redan då dålig i benen och utdömd, bara 16 år gammal. Vi älskade Laban och ville "rädda" han ifrån risdkolan. Så vi tog beslutet att köpa han.

Då hade vi fått hem våra 2 hästar och stallet var fördigbygt, Det kunnde inte bli bättre och jag var så tacksam för att mamma och Pappa hade köpt dom. Jag älskade dom över allt annat och jag var så lycklig. Det fösta året var underbart, och man tyckte alla dagar var lika roliga, och man mockade och fixade med ett stort le´ende på läpparna.

Tills dagen då Pajaz började testa oss, det var ca ett år efter att vi hade köpt dom. Vid den tidpunkten så ville jag bara bli av med Pajaz och jag rent utsakt hatade han. Han bockade så vi flög av gång på gång, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag låg där på marken och grinadre för att jag hade landat på huvet och nästan brytit ryggen, nej inte riktigt så illa men jag slog mig riktigt illa många gånger och tur nog hade jag säkerhetsväst på den tiden vilket jag inte har nu.

Pajaz fortsatte med sina bocksprång, och vi lärde oss att hantera hans busande, Jag kan bara säga att jag har lärt mig så otroligt mycket av han. Många säger att man ska köpa en trygg och snäll läromästare som alltid sköter sig utmärkt. Där tycker jag personligen många har fel. Visst många gånger var der tufft att ha Pajaz, men han har lärt mig så otroligt mycket som ingen annan skulle kunna lära mig, han fick mig att vara med om saker som jag fick lära mig att hantera redan från början, jag vet t.ex precis hur man ska gör med en svårlastad häst, många gånger kunnde vi bli stående och inte få in hästen, jag har även varigt med om att han har tryckt upp mig mot väggen i boxen, jag kan inte komma på alla saker han  har lär mig nu men det har varigt så otroligt nyttigt.

Laban var mer mammas häst och han avlivade vi 3,5 år senare, för vi tyckte att han hade gjort sitt. Det har hänt många gånger att jag ångrat att vi tog bort han så tidigt, men samtidigt så vet jag att vi gjorde rätt, han hade ont i sina ben, men han ville inte visa det. När Laban försvann tog vi hem en nordsvensk (Toddy) på foder, Vi hade han bara ett halvår, han vår en mycket svår och jobbig häst som vi inte orkade med just då så vi beslutade oss för att ha Pajaz själv.

Pajaz stog själv i nån månad tills Gutten flyttade in. Han var en nordsvensk som Lina hade på foder. 1 år efter att vi tog bort Laban sålde vi Pajaz eftersom vi växte ur han, jag ångar det mer än någonting annat nu, eftersom han faktiskt var väldigt viktbärande, jag var inte så lång för honnom egentligen, och jag hade faktiskt kunnat banta, för jag var riktgt fet då, sen gick han ju även och köra. Men i viket fall gjorde vi det, och medans vi letade efter en ny häst så kom minishettisen Nellie hit och bodde här i ungefär 3 veckor. Även denna gång provred vi inte alls många, 4 stycken innan vi besämmde oss för Zelda. Vi hittade henne i uppsala på en ridskola. Jag trivdes väldigt bra med henne, men Pajaz fanns fortfarande i bakhuvetet, jag saknade han och jag hade svukit honnom, så tänker jag fortfarande idag. 

Gutten stog inte här så länge efter att vi hade köpt Zelda, bara någon månad och eftersom han blev dålig i benen lämnade Lina tillbaka han. Hon tog istället hem Varmblodet Ann-Sophie. Lina hade inte henne länge heller innan hon lämnade tillbaka henne pga hon tröttnade lite och ville ist ta hand om Pila.

Då tog vi hem shettisen Tusse som fick vara Zeldas sällskap. Jag tränade väldigt mycket dressyr med Zelda och red endast 2 tävlingar på henne. Mitt intresse försvann mer och mer, det blev för mycket träningar, för mycket häst och stall, för lite tid till kompisar, skola och fester. Det känndes som jag bodde i stallet ett tag. Tildas intesse för Zelda hade försvunit för länge sen och där stog jag med 2 hästar och kännde bara vad jobbigt allting var just då. Ulla hade tagigt bort sin häst Ella och ville gjärna hjälpa till och rida henne, så hon red henne några dagar i veckan, men jag orkade inte ändå. Det var ändå jobbigt att gå upp varje helg för att släppa ut dom.  Visst hjälpte väll mamma och pappa mig också men tillslut gav jag upp allting, och sa nej mamma nu orkar jag inte mer jag vill ha ett liv utanför stallet och ridbanan.

Vi satte ut Zelda på annons. Då hade vi bara haft henne i drygt ett år. Det kom några hit och provred, men sen kom Ulla och sa att hon ville köpa henne, vi blev såklart jätteglada över det, Så hon fick flytta till insjön. Hon lever ett bra liv nu det känns skönt. Den tunga stennen som hade funnits innom mig hade lättat, allting var så skönt, och jag kännde mig så fri. den var i början av sommaren 2007 som jag sålde henne, vid den tidpunkten i mitt liv, festade vi väldigt ofta och jag hade absolut inga planer på att någonsin börja rida igen. Den tanken fanns verkligen inte. Under ett helt halvår red jag endast några enstaka gånger. Men det var ingenting som jag uppsakttade då.

En vecka åkte Lina till mallorca, så då hjälpe jag Lina att mocka åt Pila och så var jag ute och gick med henne. Jag kunnde inte rida henne då eftersom jag inte visste hur man skulle rida henne, det var bara Lina som kunnde rida henne då. Men nu blir Pila bara snällare och snällare och allt fler klarar av att rida henne. Anledningen att vem som helst inte kan rida henne är att hon är så hemsk känslig på ryttaren och hur man rider henne, fast det har hon blivigt mycket bättre på. Bara man är lugn så brukar det gå bra nu.

2 månade senare efter att Lina var i mallorca frågade Lina mig om jag ville lära mig rida henne. jag Började rida henne några gånger, Hästtjejen Lisa hade kommigt tillbaka, då kännde jag att jag inte ville vara utan hästar. Häsarna är en del av mitt liv, jag har vuxit upp med hästar och det är det bästa som finns. Jag lärde mig rida på Pila och började ta hand om henne, nu har jag snart tagit hand om henne i 2 år. Jag ångrar ingenting, Pila är en sån speciell häst, Jag tror att jag tycker om hästar som är det. Både Pajaz och Pila är otroligt speciella och personliga. Det är dom 2 hästarna som jag alltid kommer att älska mest.


När jag tänker tillbaka på mitt "hästliv" så säger jag såhär, Pajaz var den bästa häst jag någonsin haft, han var min första häst och det är något speciellt som inte går att förklara. Zelda var den häst som fick mig att inse att träning/ tävlig inte är min grej. Tiden utan häst var otroligt bra för mig, det var då jag förstog att jag inte klarar mig utan hästar. Pila är också något specillt, nästan som Pajaz. Dom har fått mig att förstå att det finns hästar som har det där lilla extra. Men när Pila dör, vad händer då. Kommer jag någonsin hitta en till speciell häst?



Det är obeskrivligt hur mycket dom betyder, det finns inga ord<3