Det blev en ridtur på Pila, men inte vilken ridtur som helst, kanske det värsta vi har vart med om tillsammans. Det var nämligen så att jag tänkte rida ut på en ny väg, eller rätt ut i skogen blev det eftersom vägen slutade efter ca 200 meter. Det såg rätt fint ut, men någonting kännes konstigt redan från början. Det började gå trögt för henne att ta sig fram och hon skönk mer, jag han knappt blinka innnan jag låg på marken. Hon hade gått ner sig och där låg jag. Pila började med raska steg gå bort från mig igenom den sunkiga marken som ändå såg fin ut. Jag sprang efter henne och ropade, "stanna Pila!" Hon stannade en bit bort och jag hoppade upp på henne igen.

Då var jag påväg hemåt, så jag ville bara ta första bästa väg hem, vi hann kanske 15 meter och jag låg på marken igen. Denna gången var det mycket värre och hon hade svårt att ta sg upp, jag skrek "NEJ!!!!!" av rädsla och trodde att jag skulle få henne över mig. Hon gick därifrån och några meter ifrån stället stannade hon och tittade på mig. jag gick fram till henne och kramade om henne och sa nu går vi hem, Jävla skog!

Jag gick med henne ut ifrån det hemska stället och ut på skogvägen. Då kom vi till det västa, Hon står inte stilla när jag ska sitta upp. Jag förökte sitta upp öven om hon bara snurrade runt mig och klev på mig. men då gled sadeln nästan av istället och jag kunde inte spänna den för att hon inte stod stilla. Jag försökte länge komma upp. Men icke. Hon stog inte stilla en sekund och det slutade med att jag fick ta henne med mig och gå. Pila får sånna där "atacker" när hon inte vet vad hon gör. Det var en hemsk upplevelse och allt känndes så konstigt, som i en saga.