Allt består av en enda bergochdalbana. Ibland är den läskig när man är upp och ner i någon lop och ibland är det underbart när man åker fort i någon härlig kurva. Det är helt enkelt väldigt olika. Man har deppiga perioder när man undrar varför allt ska vara som det är. När jag känner mig deprimerad tänker jag väligt mycket på min kropp, hur mycket jag hatar att vara tjock, hur jag är och beter mig. Allt är fel med mig eller så tänker jag väldigt mycket på mina älskade släktingar eller djur som inte längre finns hos mig. Hela världen känns ond och jag känner mig allmänt nertryckt och dålig. Som tur är så kommer man alltid tillbaka till den roliga kurvan i bergochdalbanan. Livet blir bätte även om man aldrig hade trott det tidigare när allt är på botten. Man blir lycklig och man börjar uppskatta det fina och bra med livet. Just nu har praktiken fått mig och må väldigt bra när jag helt plötsligt ser hur bra jag har det, jag är frisk, jag har underbara vänner, en famlij som vill allt väl. Ett tag  i höstas trodde jag aldrig någonsin jag skulle bli glad igen. Fast det blev jag. Men det man måste förstå är att livet går ner till botten för alla någon gång. För vissa är det kanske värre och för andra inte lika mycket, men alla har vi våra tråkiga och dystra perioder i livet, dagar som man känner att man bara vill dra täcket över huvet och aldrig mer titta upp.

Just nu mår jag otroligt bra. Jag har fantastiska vänner/familj jag är frisk och jag uppskattar det jag har.